Pearls

Jag kanske får skämmas för att känna så här, men ibland, i ett förhållande, känns det som man slösar sin tid. Man får ha tråkigt när man "väntar" på den andra personen. Man är ju två nu, inte bara en, själv.
Jag är van vid att, om jag tröttnar, så sticker jag någon annanstans. Om jag hade varit ensam hade jag t.ex. lämnat London för länge sen. Men nu kan jag ju inte det, för jag måste vänta på D. Han känner sig inte redo riktigt än att åka.
Så, slösar jag min tid? Borde jag sticka? Utan honom?! Nej, det går inte...




Det här är mitt första seriösa förhållande. Jag vet inte hur man gör. Jag har sett alldeles för många bara gå iväg när det blir lite för tufft. Men jag kan inte gå iväg från den här killen. Jag må vara en nybörjare när det kommer till hur sånt här ska vara, men jag är smart nog att fatta att det vi har är något väldigt speciellt. Vi tröttnar inte på varandra fast att vi gör allt tillsammans, och vi blir starkare o starkare ju längre tiden går. Vi förstår varandra. Vi passar. Vi är bästa vänner och kan prata om precis allt med varandra.




Ibland när jag funderar på att lämna honom, så blir jag livrädd! Vi har någonting tillsammans som de flesta aldrig hittar. Om jag gick ifrån det nu skulle jag nog aldrig hitta något lika bra... Så bra är vi.
Han älskar mig mer än vad någon annan skulle någonsin kunna älska mig. Jag vet att han kommer bli en fantastisk pappa, och att han aldrig kommer att vara otrogen mot mig. Han kommer alltid att vara där för mig och stötta mig i precis allt jag gör...



Lämna honom? Nej, det GÅR bara inte.